00:32:49
Rhodos-resan - dag 4
Jag tog en dusch i 10 minuter och kom ut till en Gustav med en mycket förväntasfull min. Jag fick kommentaren "Har du hittat den än?" och förstod först ingenting. Men till slut förstod jag. Någonstans skulle det finnas ett gömt påskägg.
Jag hittade det till slut uppe på garderoben, gömt bakom en kudde. Det var ju faktiskt påsk, även om det var lätt att glömma med allt annat som pågick hela tiden.
Det skulle bli vårt sista dygn på ön. Redan första dagen hade jag och Gustav pratat om att det skulle vara kul att se sig om lite till fots och att vi gärna skulle promenera upp på någon av kullarna som fanns utanför Faliraki.
Det var något av sista chansen och fint väder ute så vi bestämde oss för att det var dags att bestiga lite kullar. Med en picknick i ryggsäcken, påskägg under armen och kameran över axeln gav vi oss av.
Det tog inte särskilt långt tid att ta sig upp till den högsta punkten men det blev en minnesvärd utflykt. På eftermiddagen upptäckte vi Faliraki en tredje gång och hittade den här gången en glassbar med en hel del folk i. Jag satt och lekte med min kamera och fotade saker medan Gustav sög i sig en kaffedrink. Jag måste ha framstått som mycket fascinerad av platsen för servitören gav mig glassbarens vistitkort precis som vi skulle gå.
När kvällen närmade sig knackade vi på hos den brittiska tjejen och den tyska killen för att fråga om de ville följa med till den där "enda öppna restaurangen" som hotellägaren hade berättat om vår första dag på plats. De tyckte att det lät jättetrevligt och drog dessutom med två kanadensiska tjejer som de hade träffat.
Vi gick den korta sträckan till restaurangen. När jag, som gick först, klev in innanför dörren möttes jag av en mycket förskräckt servitör. Han tittade med stora ögon på mig och sa försiktigt "Vi har fullbokat, det finns inga platser kvar."
Besvikelsen gick genom kroppen. Dels eftersom vi hade förstått att det skulle vara mycket bra mat där, dels för att vi lurat med en massa andra personer men kanske framförallt för att det här var det enda öppna stället och Gustav och jag hade bara torrt bröd och olivolja kvar som mat på hotellrummet.
Vi blev alla tysta, vände och började gå, när plötsligt en servitris joggade ifatt oss. Hon sa att vi kunde ju förstås få sitta i baren om vi kunde gå med på det. Hon skulle bara plocka in lite stolar från uteserveringen. Det kunde vi absolut gå med på!
Hela stället byggde på mezes, liknande tapas fast i Grekland. Vi beställde mat två och två som vi kände varandra. Gustav och jag la ut motsvarande 100 svenska kronor var och fick en hel festmåltid att dela på. Dessutom en väldigt god festmåltid. Jag ångrade så att vi inte gått dit flera kvällar utan sparat restaurangbesöket till sista dagen.
