myski.blogg.se

Det är eftermiddag och jag går en promenad. Jag passerar en plats precis intill ån där jag kan räkna till 60 gräsänder som simmar runt i vattnet och får se en gräsandshona som simmar runt för sig själv relativt nära mig. Jag stannar till på gångbanan, precis vid en bro som går över vattendraget, tar tag i min kameraväska och börjar öppna blixtlåset.

 

Som på en given signal vänds alla ändernas ansikten mot mig samtidigt och det hinner bara gå några mikrosekunder innan alla änder börjar rusa emot mig. De tävlar om att komma fram först, slår ut med vingarna, skriker och springer så snabbt en gräsand kan fram emot mig.

 

Till och med jag som växt upp med alla möjliga fåglar runt omkring mig tycker att den lilla armén på 60 gräsänder som kommer skenande emot mig är lite hotfull men jag väljer att inte börja jogga därifrån utan står stilla istället. Jag plockar fram kameran. Tar ändå några steg tillbaka. Samtidigt som jag tar de där stegen börjar hopen av fåglar att stanna upp. De som är närmast är bara någon halvmeter bort men de kommer i alla fall inte närmare.

 

Jag ser tillbaka på 60 par sorgsna ögon som undrar om de inte ska få något bröd och jag drabbas av ett sting av dåligt samvete. Jag har inget alls att erbjuda. De står så, med sina spegelblanka ögon, i några sekunder och vänder sig sedan stillsamt om, en efter en och börjar traska ner i det kalla vattnet igen.

 

Jag märker hur andra som går förbi på gångbanan kollar konstigt på mig men jag lyfter snabbt upp kameran framför ansiktet och försöker fånga några av dem på bild från nära håll. Några av personerna som är ute på promenad plockar fram sina mobiltelefoner och gör likadant.