myski.blogg.se

Det vita bomullstäcket har återvänt och lagt sig över stan. Snöfallet är långsamt men ihärdigt och millimeter efter millimeter växer sig täcket allt tjockare. Trots ihärdigt plogande får vägarna aldrig ligga kala. Cykeln slirar i modden. Orkar inte riktigt kliva av cykeln och gå. Några sekunder snabbare måste det väl gå jämfört med att leda cykeln. Även om jag får rulla fram i sakta tempo. Dessutom slipper jag ju sätta ner fötterna på den kalla backen. Undrar över om det skulle vara värt med dubbdäck till cykeln. Har sett att det finns sådana. Men de kanske inte fungerar mot snömodd, de kanske är bättre mot is. Fast jag vet inte förstås. Sen måste en ju kanske kunna byta sina däck på cykeln då också. Vore kanske något att lära sig i vår.

 

Jag kommer fram till skolan, skakar av mig snön, borstar av några flingor från axlarna och torkar av vattendropparna av smält snö som runnit ner längs med nästippen. Tar hissen upp till våning 11. Kikar ut genom fönstret. Snart är den fina utsikten från histologisalarna bortbyggd.

 

Histologipassen rullar på snabbt som attan. Snart är jag ute på cykeln igen. Den här gången i mörkret. För första gången den här säsongen infinner sig julkänslan. Jag låter snön vinna och leder cykeln en liten stund. Hör hur någon skottar snö längs med garageuppfarten. Den riktiga julen bjöd aldrig på riktigt lugn, inte på någon snö och inte på sovmorgnar. Men allt det finns ju nu. En kanske skulle sätta på lite jullåtar när en kommer hem.

 

Kommer till slut fram till Gustav. Cyklarna får stå och turen går mot busshållplatsen istället. Vi sätter oss till rätta i värmen på bussen och snart är vi framme vid den ensliga stora plåtbyggnaden som klätterhallen utgör. Mycket skönare än allt kämpande på cykeln. 

 

Det var många veckor sedan sist men allt är sig likt. Samma doft av kalk, samma stank från mina välanvända klätterskor och samma härliga stämning i hallen. Skönt att vara tillbaka.