20:58:00
Plötsligt fungerar allt
Jag sitter just nu på bussen mot den så kallade bästkusten, närmare bestämt på väg mot det goa Göteborg. Har inte varit där sedan en sväng dit i somras och den här gången ska jag iväg och hälsa på bästa Lotta.
Jag var tidig till Linköpings station.
Turen på stan som jag klämde in innan avfärd tog inte så långt tid som jag hade räknat med. Med en kvart kvar till bussens ankomst promenerar jag långsamt ut till rätt busskur. När bussen kommer plockar jag vant fram mitt kort medan alla andra fortfarande rotar efter sina utskrivna papper i sina väskor. Hur gick det till? Jag bruka ju alltid vara bland dem som har valt det trassligaste men säkraste sättet att visa upp sin biljett på. Några står och dubbelkollar avgångstid och numret på bussen, skönt att inte vara där längre. Ha, jag kanske börjar komma in i det här.
Den där märkliga hetsen att få komma ombord tidigt för att få välja en bra plats växer som vanligt till sig när de första börjar gå på bussen och någon knapprar febrilt på mobiltelefonen för att få fram en biljettkod. Eftersom jag står med mitt kort redo och inte har något bagage att lämna i lastutrymmet kan jag visa min biljett nästan direkt och smiter snabbt på bussen före alla hetsiga människor med prasslande papper. Det hela slutar med att jag snor till mig en helt okej plats i främre halvan av bussen.
Jag försöker, töntig som jag är, att inte möta blickarna från de som går på efter mig. Tänker att det är mindre risk att de sätter sig jämte mig då. Jag har tagit ekonomiklass och vet hur fullspäckade de bussarna brukar vara när en reser till Stockholm. Tänker att det skulle vara skönt att få sitta själv åtminstone till nästa hållplats, sluter ögonen och minns en resa till Stockholm jämte en mamma med ett litet skrikande barn i famnen. Antar att det egentligen var mer synd om barnet än mig men kan inte låta bli att hoppas att inte historien ska upprepa sig.
Jag vet inte om min hemska plan med att undvika folks blickar fungerade men jag hamnade i alla fall ensam på ett dubbelsäte vilket jag sällan upplevt tidigare. På nästkommande hållplatser plockar jag lydigt åt mig mina saker till mitt tillåtna utrymme och väntar på att någon ska slå sig ner men denna någon uteblir. Det verkar inte vara så stor hets på just den här resan för det är många säten som står tomma på bussen. Varje gång jag hamnar ensam lägger jag nöjt tillbaka min jacka och min bok på sätet brevid mig och njuter av att kunna sträcka ut benen på den tilltänkta grannens plats. Nice. Nästan lika stort utrymme som på de lyxigare bussarna och det är bara Borås kvar innan destination Göteborg.
Vardagslycka kallas det.
Pablo