myski.blogg.se

04:20 går alarmet och jag kliver rätt upp ur sängen. Jag inser att jag är först uppe och ser till att använda det enda badrummet innan alla andra vaknar. Sedan är det snabb frukost, slalom i hallen mellan alla andra som vaknat till liv, borsta tänderna, tömma papperskorgar och samla ihop alla tomma vattenflaskor. 

 

Trots stadigt tempo är vi några minuter sena ut ur lägenheten. Vi går med raska steg mot en stor parkering precis utanför lägenheten. Kvällen innan beställde vi två taxibilar dit som ska ta oss till tågstationen några kilometer bort.

 

Eftersom vi är fem minuter senare på plats än överenskommen tid står taxibilarna redan på plats. Vi frågar om de är de som ska köra oss till tågstationen och de svarar på riktigt dålig engelska att det är det. Vi blir uppmanade att hoppa in fyra personer i varje bil. När vi delat upp oss och sitter i våra respektive bilar frågar Patrik hur mycket resan kommer kosta oss. Taxichauffören svarar att det kommer kosta 8000 ungerska forinter vilket vi i gruppen kallar för "huffisar" eftersom valutan förkortas "huf". Det är tidigt på morgonen och bilen har redan börjat köra. Jag letar fortfarande efter mitt bälte i baksätet och konstaterar till slut att det inte finns något. Jäkla skit.

 

Jag överslagsräknar på priset samtidigt som jag försöker att inte tänka på vad som skulle hända med mig om vi krockar. 8000 huffisar. 250 kronor ska det kosta ungefär. De andra verkar också räkna i huvudet och komma fram till ungefär samma siffra som mig för precis som jag räknat klart säger någon i bilen "Är inte 8000 det lite dyrt?". Han kanske menade båda taxisarna tillsammans tänker jag utan att säga det högt och frågar Victor som sitter i framsätet vad taxametern står på nu. Vi har bara åkt någon kilometer och den står redan på 1500 huffisar. Nej, han menar uppenbarligen per taxi.

 

Taxichauffören märker att vi diskuterar priset på svenska och bryter in i vårt samtal hela tiden. Han ställer frågor på riktigt urusel engelska om hur länge vi varit i Ungern, om vi har haft det trevligt, om vi har förstått skillnaden mellan Buda och Pest. Jag vet inte om han tar in våra korta svar alls. Han verkar superstressad.

 

Väl framme är det superbråttom att vi betalar. Snabbt. Jättesnabbt. Annars får vi betala mer säger taxichaufförerna. Någon gör ansats till att vi ska försöka pruta på priset. 

 

Vi vill bara bli av med dem. Eftersom vi precis ska lämna landet så vi har inte tillräckligt med pengar till deras hutlösa priser. Männen pratar högljutt på ungerska med varandra. Fortfarande lika stressade. Det slutar med att de får tillräckligt med pengar efter att vi tagit ut mer pengar från en bankomat i närheten. När vi efteråt räknar på hur mycket vi har lagt ut tillsammans så visar det sig att vi har lagt 24000 huffisar. Motsvarande 750 svenska kronor. 

 

Vi i min taxi får också veta från de andra att de taxibilarna som vi skulle ha åkt med ringde till Rizad när vi hade åkt halvvägs och undrade var vi var någonstans. Vi hade blivit lurade. De här männen var inte från det företaget som vi hade beställt taxibilar ifrån. Taxibilarna som skulle ha tagit en tiondel av priset och som skulle ha haft bälten på alla platser hade stått kvar på vår mötesplats och undrat varför vi aldrig dök upp.

 

Det följer en stund av olika reaktioner från oss i resegruppen. Någon reagerar inte alls. Andra blir irriterade. Och frustrerade. Frustrerade över att ha fått betala så galet mycket mer än vad som var rimligt. Frustrerade över att bli lurade. Frustrerade över att de andra taxichaufförerna fått stå och vänta på oss i onödan.

 

Det känns skönt att sätta sig på ett tåg där vi redan har betalat för biljetten. Eftersom det är tidigt på morgon har det inte hunnit bli varmt än. Vi lyckas få platser tillsammans för det är inte särskilt många på tåget. Efter ett tag kommer det en tjej och berättar att hon har bokat några av platserna vi sitter på men så länge det inte blir problem tänker hon att hon ändå kan sätta sig någon annan stans. Efter det dåliga avslutet i Budapest känns det skönt men en vänlig och hjälpsam människa. 

 

Vid gränsen är det en lång passkontroll och byte av lok. När det första loket kopplar loss sig märker vi att det tydligen var skaplig AC på tåget. Men inte nu längre. Det blir kvavt i hela vagnen och vi blir stillastående länge. 

 

När passkontrollanten kollar mitt pass och ger det tillbaka säger jag, korkat nog, tyst på svenska "Jag ville ju ha en stämpel". Passkontrollanten snurrar snabbt tillbaka till min plats, spänner ögonen i mig och undrar om jag ville något. Jag svarar förvånat att jag inte ville något och hon släpper mig med blicken igen. De andra håller sig från att skratta åt mig.

 

Efter sex timmars resa är vi framme i Zagreb, Kroatiens huvudstad mitt inne i landet. Vi vill ut till kusten och till Zadar varifrån Gustav och jag ska komma att flyga hem till Sverige om några dagar. 

 

Medan jag och Gustav sitter lyckligt ovetandes och väntar på de andra inne i ett otroligt välkylt rum med turistinformation står de andra ute i hettan på stationen och försöker köpa biljetter vidare till Zadar. När de andra varit borta ett bra tag går jag för att se efter vad som händer. 

 

Det visar sig att det inte var så lätt att köpa biljetter som vi trott. Biljetterna är slutsålda på alla bussar utom en. Till den finns det bara nio platser kvar och vi är åtta personer. När våra vänner som skulle köpa biljetter kommer fram till kassan visar det sig att de vill ha kontant betalning och de har inte tillräckligt med pengar på sig.

 

De i kassan kan inte reservera biljetterna utan de får ställa sig sist i kön igen medan någon springer för att ta ut pengar. När de väl gjort det visar det sig att de visst hade haft tillräckligt med pengar, de hade kontanter som de hade missat när de stod framme vid kassan.

 

Så våra vänner står i kö i minst 30-gradig hetta samtidigt som de är rädd att vi ska förlora de sista platserna, som de redan har haft chansen att köpa en gång, om någon framför dem ska köpa en resa till Zadar. Samtidigt sitter Gustav och jag i ett välkylt rum helt ovetandes om att vi riskerar att inte komma fram idag.

 

När jag kommer gåendes för att kolla läget kommer våra tappra vänner precis fram till kassan och lyckas köpa biljetterna. Jag missar all dramatik rakt av. 

 

Många timmar buss senare kommer vi fram till en lägenhet som visserligen inte är riktigt vad vi trodde den skulle vara men som duger fint för natten. Det är tio meter till havet så vi slänger ifrån oss alla våra saker och skyndar oss ner till vattnet. Det är dagens absoluta höjdpunkt att ligga där och guppa i vattnet, kolla på stjärnhimlen och veta att vi inte ska sitta på några bussar eller tåg imorgon. Nope, vi ska hänga vid havet istället.