myski.blogg.se - Saltgruvan

2015-07-17
07:45:49

Saltgruvan

Det var den sista planerade dagen i Krakow. Några av oss hade sikte på slottet. Vi kom dit, gick upp för kullen, förbi murararna och snurrade ett varv på stället. För där fanns det byggnader överallt. Den som stack ut mest var förmodligen den som hade en gigantisk kupol i vad som såg ut att vara guld. Det låg nämligen en gigantisk katedral där innanför murarna. Efter att kort ha kollat på informationsskyltarna insåg vi att det inte var läge att gå in där. Det var förbud mot både kameror, mobiler och kortbyxor.

Istället gick färden mot museet som fanns i en av de andra byggnaderna. När vi försökte gå in fick vi i receptionen veta att vi visserligen fick komma in gratis men vi var tvugna att skaffa biljetter vid någon av deras biljettstationer.

Gratis är gott så vi gick på jakt efter biljetterna. Vid nästa byggnad fanns en stor skylt med en målad biljett på så där smet vi in. När vi kom fram till kassan blev vi tillsagda att de bara sålde biljetter till katedralen. Vi fick gå vidare.

Vi följde nya skyltar och hamnade i helt andra änden av området. Där fanns det åter en stor skylt med biljetter på. Vi ställde Richard i den långa kön medan vi gick till informationsdisken för att fråga om vi stod på rätt ställe.

Och nä, det gjorde vi inte. De här biljetterna som vi var ute efter såldes ute från två tillfälliga biljettstånd nu under sommaren. Och de två stånden stängde kvart i 12. Vi kollar på klockan. Som var 11.55.

Vi bestämmer oss för att gå därifrån. Precis vid utgången finns det en liten myntautonat där en för motsvarande 10 svenska kronor kunde få gå till "dragons den". Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss men la i pengarna i automaten, fick ut en biljett och fick börja gå ner för en trappa.

Det var en tunn spiraltrappa med lågt i tak. Väggarna runt omkring oss var av kompakt mur utan fönster, trappstegen av slitet trä. Takhöjden var från en annan tid och vi fick långa sträckor gå ordentligt böjda.

Trots att det kändes som att spiraltrappan var oändlig så tog den plötsligt slut. Och då befann vi oss i en rejäl grotta med ett par meter till taket. Drakkulan helt enkelt.

Vi gick genom grottan i behagligt tempo och stod till slut ute i solen nedanför kullen som slottet var byggt på. Snopet för alla som går in där och faktiskt inte är på väg därifrån. Men för oss passade det bra och vi styrde kosan in mot stan.

Efter lunch på en "milk bar" där jag åt potatisdumplings med svampsås hittade vi till den judiska kyrkogården. Vi hade egentligen redan varit där på lördagen men eftersom det det är judarnas lediga dag hade den varit stängd vid det tillfället. Nu hade vi chansen att gå in.

Jag kunde gå in utan problem men Richard, Rizad och Gustav fick ta på sig varsin kippa som fanns att låna vid ingången.

Det var ett monument precis vid ingången. Runt foten av monumentet och längs insidan av muren som omgav platsen fanns en vägg av ihopmurade, sönderslagna gravstenar. Nazisterna hade tagit gravstenar från en tidigare judisk kyrkogård, slagit sönder dem och gjort vägar av dem. Nu var de uppbrutna från marken och återförda till kyrkogården som ett försök att åtgärda skadan.

Hela platsen var gigantisk och med gravstenar precis överallt. Många stenar lutade eller hade vält, någon sten hade det växt ett träd rakt igenom.

Efter vistelsen i kyrkogården tog vi en taxi till hostelet. Där fick vi vila en halvtimme innan minibussen vi hade beställt hämtade oss och all vår packning. Resan gick mot en stor saltgruva som fanns en bit utanför Krakow.

När vi kom fram blev vi ånyo tilldelade en guide och hörlurar, precis som under vistelsen på Auschwitz. Vi blev inträngda i en liten hiss utan belysning. Enda anledningen till att vi såg varandra var på grund av de tusentals små lufthålen i väggarna som släppte in ljus från omgivningen. Men så plötslligt började hissen åka och det blev helt svart.

Efter vad som kändes som en kortare evighet stannade hissen och vi släpptes ut i en gång med vita trästockar längs med väggarna. Den vita färgen hade både en brandskyddande effekt och gav mer ljus i gångarna förklarade guiden. Vi fick också veta att vi befann oss drygt 60 meter under mark.

Efter bara några tiotals meter in i saltgruvan fick vi veta att vi var omgivna av saltväggar. De vita stockarna som var uppsatta längs med vissa bitar av väggen var utbytta mot en mörk stenvägg. Guiden förklarade att det absolut gick att slicka på väggarna om en kände för det. Hon lämnade en konstpaus och tillade att "Hon hade sett hur många som helst slicka på väggarna, att det var en miljon besökare i gruvan varje år och att det var typ omöjligt att hitta en plats där ingen hade slickat" Hon log och sa att salt faktiskt tar död på bakterier så vi behövde inte vara oroliga. Sedan stod vi stilla. Hon väntade på att vi skulle gå loss på väggarna.

Gustav frågade om det gick att slicka i taket. Guiden sa att det var nog det "säkraste stället om en inte ville slicka på samma ställe som någon annan". Alla i gruppen kollade på Gustav som ställde sig på tå, sträckte ut hela tungan så långt han kunde och lyckades toucha taket. Det följdes av ett nöjt fnissande och en miniapplåd.

Efter det var det fler som vågade slicka längs med rummet. Jag gav det några sekunder och sedan tänkte jag "jag kommer ångra mig om jag inte gör det". Så jag tog sats och lät tungan snudda en plats på väggen. Samtidigt som jag gjorde det sa Rizad "Åh nej My, där slickade ju jag nyss! Shit, fatta hur många som har slickat där när båda vi gjorde det nu!" och skrattar.

Guiden var helt fantastisk. Vi försvann sakta längre och längre ner i gruvan och fick se utkarvade rum och fantastiska skulpturer i saltsten. Alla utom två var gjorda av gruvarbetarna. Obetalt. Efter att deras arbetsdagar var slut. Det var kungar, gruvnissar, gruvarbetare och princessor som var fantastiskt noggrant utkarvade och hade klarat sig helt fantastiskt bra tack vare sin helt skyddade miljö långt ner under jord. Vi gick igenom stora rum med högt i tak med vad som såg ut att vara kaklade golv. Egentligen var det inte kaklade golv utan fint utristade konturer av plattor som var gjorde i en endaste gigantisk platta av saltsten. Golven var på sina ställen 100-tals kvadratmeter stora.

Det bästa på turen kom allra sist. Vi nådde fram till ett större rum med högt i tak. Guiden stannade oss. I taket fanns en kristallkrona där alla kristaller var gjora i salt. Det var vackert skulpterade religösa skulpturer och ett litet altare i ena änden. Guiden förklarade att de som arbetat var djupt religiösa. Rummet var helt magiskt vackert och golvet helt fantastiskt.

Vi gick vidare och jag sa till Katrin att där hade säkert många gift sig genom århundradena som hade gått. Då kom vi plötsligt till ett gigantiskt rum men med 10 meter i tak. Det var ett likadant rum som där vi hade varit nyss men en hel kyrka. 100meter under jord. På väggarna hängde imitationer av berömda tavlor. Helt utkarvade i saltsten. Det var ett stort altare. Många kristallkronor. Gigantiskt golv. Skulpturer och inristningar. Allt mycket omsorgsfullt utformat. Sammanlagt hade det tagit nästa 70 år att karva ut det gigantiska rummet. Jag var helt tagen. Hur var det möjligt. De hade in ens el att tillgå när de gjorde allt det här. Hon förklarade också att det var många som gifte sig här. Och jag som trodde att folk skulle ha nöjt sig med det mindre rummet.

Gruvan är utsedd till världsarv. Och jag förstår verkligen det.