23:13:00
Ännu sämre än mängden 0
Jag går in i korridoren på cellbiologen och möts av ett tyst våningsplan. Ingen är på plats klockan 12 en lördag. Lamporna som reagerar på rörelse blinkar igång och i takt med att meter efter meter av korridoren lyses upp, blir ensamheten mer och mer påtaglig.
Efter att ha gått in på labbet, stängt dörren ut till den oändligt långa korridoren och slagit på förra veckans digilistan på iPaden känns det betydligt bättre. Ja, rent av lite mysigt. Jag får dessutom sällskap av de konstant surrande frysarna som trofast kämpar med att hålla en temperatur på -80 grader, även när vi andra gått på helg.
Efter att ha jobbat i två timmar med att ta fram mRNA och där bland annat haft en 15 minuter lång ensam paus med kaffeapparaten i fikarummet har jag riktigt vant mig vid att det inte är någon mer på plats.
Jag plockar ut mina 12 prover ur centrifugen och går fram till den mackapär som ska mäta mängden mRNA som jag fått fram. Jag nollställer värdena och lägger på mitt första prov. Det ser riktigt bra ut! Jag känner mig hoppfull. Nästa prov till analys!
Men, istället för en snygg kurva visar apparaten minus. Den påstår att jag har under obefintlig mängd RNA. Att jag inte bara skulle ha misslyckats med att ta fram något RNA utan jag skulle även ha lyckats ta bort det som fanns så effektivt att det skulle finnas något slags "negativt RNA" som var ännu sämre än mängden 0. Jag blir irriterad och börjar nollställa apparaten på nytt. Jag riktigt lutar mig över laptoppen som visar upp alla siffror för att få den att skärpa till sig, håller andan när jag pipetterar ett nytt prov och håller tummarna medan jag låter analysen gå om.
"Hejsan!"
Jag rycker bakåt, snurrar runt på stolen och får se en av de anställda på avdelningen stå mitt i laboratoriet och hälsa vänligt på mig. Hjärtat hänger inte riktigt med i svängarna utan slår fortfarande snabbt som attan i bröstet.
"Hjälp vad rädd jag blev, hej!" svarar jag samtidigt och hoppas att ögonen inte ska avslöja fullt HUR rädd jag blev.
Personen ler mot mig, ställer några frågor om hur det går för mig och försvinner sedan ut ur rummet så att jag blir ensam igen.
Jag vänder tillbaka stolen mot dataskärmen. Och yes, nu så visade den de värden som jag hade hoppats på!
Bild baserad på foto från februari