16:44:28
Något ter sig svenskt
Davidstatyetten var mycket större än vad jag hade trott, säkert 4 meter hög, och stod upprest på piedestal mitt i ett stort rum med kupoltak. Hela statyn hade rätt proportioner i förhållande till varandra med undantag från ett för stort huvud jämfört med kroppen i övrigt. Tanken hade från början varit att statyn skulle stått långt upp på en byggnad och då behövde huvudet vara större för att det skulle se bra ut. Längs med armarna ringlade anatomiskt korrekta vener och hans slunga hängde elegant över axeln och längs med ryggen.
Nere på golvet snurrade 100-tals muséebesökare men tack vare piedestalen kunde alla se statyn så stämningen var inte fullt så hätsk som på många andra platser där alla vill komma fram.
Det fanns många andra statyer också men de flesta var gipsavgjutningar från Michelangelos skulpturer som egentligen stod på andra platser och vi passerade det mesta rätt så snabbt.
När så museet hade började ta slut insåg vi att det ingick en till utställning i inträdet. Det vara inte så stort men bestod av ett rum med gamla musikinstrument. Precis i mitten, i en glasmonter, stod det plötsligt uppställt en Stradivariusfiol.
Det gick att ställa sig i kö för att komma in i den lokala kyrkan om en ville men vi hade i den 30-gradiga hettan bestämt oss för att använda våra kortbyxor. Då var vi, trots tröjor med ärmar, inte välkomna in. Istället upptäckte vi ännu mer av Florens.
Vi når en litet café som är helvitt, har små björkträd utan löv hängandes från taket. Alla saker är veganska, skyltarna är skrivna med enkel stil, menyn tydlig. Glassen är egentillverkad och serveras i vad som ser ut som en liten båtformad träskål. Hela inredningen skriker söder i Stockholm.
Caféägaren är en ung kvinna med blont hår med klänning samt förkläde i naturfärgat, nästan vitt tyg. Gustav och jag kollar på varandra, båda tycker att hon bryter lite på svenska när hon pratar med kunderna innan. Vi går in och Gustav beställer tre kulor glass. En med smak av lavendel, en med smak av rosépeppar och den tredje med smak av kokos. Sedan avslutar han beställningen med.
"Du pratar möjligtvis inte svenska?"
"Sorry?" får vi som svar.
"Oh, nothing..."
Vi får glassen och är båda mycket fundersamma ut. Stället skriker verkligen Sverige. Hon ser supersvensk ut och när hon senare åter får prata engelska istället för italienska med några kunder låter det som att hon bryter lite på svenska igen.
När vi ska gå frågar jag istället.
"Are you perhaps from Scandinavia?"
"I am from Sweden" svarar hon då.
Så där övergår konversationen till svenska. Uppenbarligen handlade hennes första "sorry" helt enkelt att hon inte hörde vad vi sa. Hon hade rest till Florens för 9 år sedan och, som hon själv uttryckte det, blivit helt förälskad. Nu var det hennes nya hem.
