myski.blogg.se

Vi vaknade klockan 9 och båten mot Gotland skulle gå först klockan 13 så vi hade gott om tid. Vi hann både packa, städa undan och kolla på TV en stund innan det var dags att bege sig. 

 

Väskorna var tunga, det blir så när en vill ha med både klänning, vardagskläder, träningskläder, klätterutrustning, en tung kamera och en dator och dessutom har fyndat skor i Stockholm. Alla saker är med, vi är inte begränsade av något när vi väl är på plats men får också lida för saken vid varje förflyttning.

 

Sträckan vi behövde släpa väskorna var dock inte så lång. Bara någon knapp kilometer och sedan var vi vid busshållplatsen. Vi rotade fram våra SL-korten ur plånböckerna och blippade dem hos chauffören när vi klev på och kunde sedan pusta ut på en av bussätena.

 

Hoppar av gör vi vid slussen. Jag går lite framför Gustav när han säger "vänta": Jag vänder mig om och ställer samtidigt ner den tunga väskan på marken.. Jag möter Gustavs vidöppna ögon samtidigt som jag ser den blå bussen bakom honom börja rulla.

 

Han känner på fickorna. Och igen.

 

"Vad är borta?"

 

Inget svar. Men ett fortsatt sökande i fickorna.

 

"Gustav, vad är borta?"

 

"Min plånbok"

 

Vi börjar rota febrilt och ihärdigt igenom väskorna. Egentligen tror vi inte att den kommer vara i någon av dem, alla har konstiga spännen på sig och Gustav borde minnas om han öppnat någon av dem. Ändå vill jag så gärna att den ska finnas där att jag fortsätter rota en stund medan Gustav går bort mot platsen där bussarna brukar stanna till innan de åker vidare. Medan jag rotar ringer jag SL kundtjänst. Efter en stund kommer Gustav tillbaka, bussen stod inte där och jag kommer precis då fram till kundtjänst som hjälper mig att anmäla plånboken till busschauffören. Om de hittar den ska de ringa upp.

 

Vi måste vidare, vi kommer missa bussen till båten annars. Vi får helt enkelt lämna plånboken åt sitt öde och åka vidare.

 

Gustav har redan betalat sin biljett på bussen och ska komma in gratis på tunnelbanan men har inget kort att blippa. Det ligger ju i plånboken. Vi bestämmer oss för att blippa mitt kort och springa genom kontrollen båda två. För alla runt omkring ser det ut som att vi plankar men vi bryr oss inte, vi har bråttom nu.

 

Väl framme på centralen kommer nästa katastrof. Vi har missat bussen. Vi har missat den jäkla bussen. Jag blir inte stressad, jag blir inte, arg, inte ledsen. Bara tom. För andra gången den dagen möter jag Gustavs ögon och ser hur stressade de är. Vad i helskotta gör vi nu?

 

"Jag ringer Caroline och säger att vi har missat färjan" säger jag och Gustav nickar bara lätt till svar. 

 

Så gör jag det och Caroline tycker att vi nog kan ta en taxi, även om färjan går om 55 minuter och det ska ta nästan 50 minuter ut till båten. Dessutom står det på biljetten att de stänger påstigningen en kvart innan avgång vilket ger oss 40 minuter men det är ändå värt en chansning. Almedalsveckan är på ingång och alla båtbiljetter är slutsålda, dessutom är inte biljetterna ombokningsbara. 

 

Hoppet är det sista som överger människan sägs det och vi springer ut till taxibilarna. Där hittar vi vår räddare i nöden. En man med trevliga ögon som stor lutad mot sin taxibil och som genast svarar att "jag hinner". Vi börjar lasta i väskorna i bakluckan och då ringer Caroline till Gustav, hon undrar om vi hittade någon taxi. Gustav famlar efter mobilen och så faller den. Den inte bara faller utan den störtdyker så snabbt att vi knappt hinner se den i luften förrän den ligger där, platt mot marken och med skärmen ner i asfalten. Taxichauffören böjer sig ner och lyfter upp den från marken.

 

"Åh nej, den gick sönder!" säger han. Vi andra två höjer inte ens på ögonbrynen. Vi bara sätter oss i taxin, det är bråttom nu.

 

Sedan följer en resa à la hollywoodfilm. I alla fall känns det så. Taxichauffören är väldigt vänlig och berättar om sina bekanta som också kommer från Linköping samtidigt som vi susar förbi en massa bilar som ligger i höger körfält. Jag slappnar aldrig av, kollar hela tiden på klockan. Det är svårt att veta riktigt hur vi ligger till, jag kan inte vägen. Sakterligen kommer vi ändå fram till Nynäshamn. Vi når en 40-väg och att åka i 40 km/h har aldrig tidigare kännts så långsamt. 

 

Chauffören gör en u-sväng så att vi hamnar precis framför terminalen och tvärnitar. Jag betalar snabbt och alla tre hoppar ut ur taxibilen, chauffören nästan slänger över väskorna till oss och Gustav och jag börjar springa.

 

Vi springer genom de tomma korridorerna, tvingas sakta in vid alla skjutdörrar som ska öppna sig och når så till sist incheckningen. Med 4 minuters mariginal. 

 

Plötsligt är det över, vi är ombord och det är nästan förvirrande att nu finns det inget att vara stressad över längre. Från superbråttom till att vi ska sitta still på en båt i 3 timmar och bara ta det lugnt. Vi hittar våra sittplatser, sätter oss och för tredje gången den här dagen möter vi varandras blickar utan att säga något. Den här gången börjar jag skratta och då gör Gustav det också. Stackars Gustav som är en plånbok, en mobilskärm och en massa taxipengar fattigare. Uppenbarligen går det att överleva det också.