11:57:59
Verkligheten slog till
Nu bara räcker det. Vi måste röra på oss. Det känns som att vi inte har gjort något annat än att åka bil, sova och promenera i långsamt tempo. Det krävs nämligen ett långsamt tempo när en går runt på almedalen bland alla folkmassor och samtidigt ska kunna ta del av alla stationer som står uppställda längs gatorna. Långsamt, långsamt, långsamt. Mycket intressant och mycket som är roligt såklart men även långsamt, långsamt och långsamt och i längden lite frustrerande.
Prognosen var att det skulle regna hela dagen men klockan är två på eftermiddagen och än har det inte regnat något. Jag kollar prognosen igen och nu står det att det inte ska komma något regn alls längre. Vi bestämmer oss för en cykeltur. Svante påpekar att verkligheten har något annat att säga om vädret än vad väderprognoserna säger. Jag tittar upp bakom skogen och ser en stor mörkblåsvart molnmassa som sakta rör sig in mot Gotland. Vi inser att vi kommer få regn på oss men skit samma. Nu kör vi.
Så gör vi det. Just som vi ska cykla in under molnmassan stannar vi och fotograferar. Önskar oss själva lycka till.
Någonstans halvvägs börjar det ösa ner regn. Aldrig under några längre perioder men hela tiden med jämna mellanrum kommer det en skur så att vi inte någonsin blir helt torra. När det plötsligt börjar höras åskknallar i ovädret söker vi skydd i en gårdsbutik och blir där en bra stund till dess att de mörkaste molnen dragit förbi.
Väl framme i djupvik köper Gustav en kaffe vilket ger oss tid inne i den underbart varma restaurangen. Vi hinner knappt torka innan vi känner att vi inte kan dra ut på processen mer utan det är dags att bege sig hemåt igen.
90 minuter tar det hem, trots ihärdigt cyklande och 9 sekundmeter medvind och vi är minst lika blöta igen. Vi går genast till kiosen, köper två påsar godis och en påse chips till överpris och äter upp dem på stört. Sedan går vi hem och lagar middag. Gött.
Vilken cykeltur, allt var så vackert och annorlunda än i solsken. Definitivt mycket värd att göra.
