04:27:34
2019-03-13 - Rycker snabbt i sig sedeln
Akkihabara är ett helt kvarter med bara teknik, film och musik. Tydligen är både CD-skivor och DVD-filmer fortfarande aktuellt i Japan och det fanns höghus fyllda med CD-skivor som täckte in allt från jazz till manga-filmjinglar. Det fanns mängder av manga-ateraljer och dyra plast-miniatyrer av karaktärerna i filmerna att köpa med sig hem. På tvärgatorna fanns stånd med teknikdelar till nästan vad som helst. Sladdar, värmekameror, resistorer, datorfläktar, multimetrar, kretskort, skruvar, adaptrar, kondensatorer, kameror, modelljärnvägar, modellflygplan, gulpläterade ljudkontakter. Och mycket mycket mer. Inte minst små komponenter som jag absolut inte kan namnet på. Många uppradade i påsar på väggarna eller liggandes i mängder med små fack över hela bord.
Gick man ut på gatan dunkande det musik ur stora lastbilar dekorerade med manga-motiv eller foton av pojkband på sidorna. Längs med gatorna står unga kvinnor i korta kjolar och delar ut broschyrer om sina maid-caféer till dem som passerar. Vi går förbi en tjej i uggle-dräkt som har en levande uggla sittandes på en bricka som har hängandes på magen. Hon delar ut information om hur man kan hitta till ett av många uggle-caféer.
Lunch beställer vi i en automat inne på en restaurang. Man trycker på bilden av maten man vill ha och lägger i pengarna i automaten. Den rycker snabbt i sig sedeln vi håller fram och spottar med ett ljudligt rassel ut myntet vi får som växel tillbaka. Ut kommer även ett ordernummer på en lapp. Sedan står det redan någon i personalen och betraktar oss när vi lyfter blicken och pekar på bordet som vi ska sitta vid samtidigt som hon talar till oss på japanska. Vi tackar, utan att veta alls vad hon sagt, och sätter oss. Ordernumrena lägger vi tydligt på bordet eftersom vi dels inte förstår vad det står där men även för att vi inte kommer förstå utropen de gör när de kommer ut med maten. Mycket riktigt bryr de sig inte ens om att ropa ut vår mat utan kommer fram och ställer den på vårt bord. När någon lämnar restaurangen säger de två servitriserna samt kocken, som står i ett öppet kök utan vägg mot serveringen, glatt hejdå och tackar för besöket. Även vi får glada leenden när vi går fast vi behövt hjälp med det mesta och inte förstått någonting. Så är det nästan varje gång vi äter någonstans.
