myski.blogg.se

"English?"

"No, no, no!" säger 30-åringen och ler, precis som nästan alla japaner gör när vi uttalar ordet.

"Ok, two" säger vi och håller upp två fingar i luften. 

"Aha" svarar han och knappar in priset på en miniräknare som han visar oss.

"Shampoo" säger vi.

"Aha" säger han "Two?" 

"Yes. And soap."

"Aha" säger mannen och håller upp en fyrkantig handtvål "Two?" 

"No, we can brake it" säger Gustav och visar med händerna.

"Aha" säger mannen och håller upp två små handdukar till oss samtidigt som han tittar frågande på oss.

"Yes, Arigato!" säger vi och ler och bugar lite lätt. Så får vi se det nya priset på miniräknaren som nu motsvara 45 svenska kronor per person. Vi ger honom pengarna och sedan pekar jag på mig själv och en av de två dörrarna med en frågande blick. Han ler, skakar på huvudet och pekar att den ska Gustav gå in genom och den andra ska jag gå in genom.

Väl inne i omklädningsrummet är det två äldre kvinnor där samtidigt som mig. Jag förstår att man ska ta av sig alla kläder här. Jag lägger in dem i ett skåp och tar loss nyckeln vars snodd jag sedan sätter runt foten. Kvinnorna tittar lite på mig.

Sedan går jag in i duschrummet som har 20-talet låga duschar. När man kommer in tar man varsin sittpall och varsin hink och sätter sig på pallen mitt emot en låg dusch. Där kan man antingen fylla hinken med vatten och hälla över sig eller ta duschmunstycket. Alla där inne skrubbar sig frenetiskt över hela kroppen. Så jag gör det också. I rummet finns även en liten kaklad pool, cirka 2x4 meter i diameter, och ett litet kaklat bad med brunt kopparbrunt vatten. Jag testar att sätta ner fötterna i den första poolen men inser direkt att det är för varmt för att jag ska klara av att sätta mig ner. Jag vågar inte gå ner i det bruna vattnet, vill först se att någon annan gör det. Istället ser jag genom glasdörren att man kan gå in till dels ett par kalla bad och dels till en bastu. Jag börjar med bastun. Där inne sitter ett några kvinnor i 60-70-årsåldern och sneglar lite på mig. Någon av dem går ut och lägger sig ner i den kalla poolen utanför bastun, man kan fortfarande se den genom ett fönster i bastuns långsida. I bastun finns även en tjock-TV i en plastmonter som visar ett japanskt TV-program. Reklamen som dyker upp är fylld av animerade figurer och glada tillrop. Kvinnan bredvid mig tittar på ett timglas hon vänt på när hon gick in i bastun. Hon ser besvärad ut av värmen och jag anar att hon bestämt sig för att sitta kvar till dess timglas-sanden runnit klart.

Jag går ut till de kalla poolerna och märker att det droppar från taket. När jag tittar upp blir jag överaskad av att taket saknas. Det är ett litet utomhusutrymme på 10 kvadratmeter mitt i badet. Anledningen till att vi gick till badet var på grund av det ruggiga kalla, regniga vädret som vi gått i hela dagen. Nu står jag plötsligt mitt i Kyoto under bar himmel utan ett plagg på kroppen och tycker det känns riktigt behagligt efter värmen i bastun. 

Innan jag går ut igen sätter jag mig och duschar på en pall igen. När man går ut i omklädningerummet står alla stilla en stund på en bastmatta för att bli ordentligt torra igen innan de byter om så jag gör det samma. Två gamla kvinnor pekar på mig, gestikulerar min längd och sin egna längd samtidigt som de småkrattar och pratar med mig på japanska. Jag ler och nickar, de går mig inte ens upp till axeln någon av dem. 

Väl ute i receptionen igen har receptionistens vän dykt upp. Han pratar engelska och undrar var jag kommer ifrån och hur jag hittat dit. Så jag berättar att vi varit vid det gyllene templet, att det varit kallt och regnigt och att vi på vägen därifrån googlat närmaste onsen. 

"Aha, man kan googla allt nu för tiden" svarar han på engelska. "Det är han här som äger stället" säger han och pekar på 30-åringen som sitter i receptionen och väntar på att vännen ska översätta vad jag sagt.