myski.blogg.se

När vi efter cirka 15 minuters färd genom skärgården kommer fram till ön Naoshima ser vi den första av de två statyer av Yayoi Kusama. Det är en stor röd fantasipumpa med svarta prickar. När vi går i land  blir det folksamling av människorna från färjan som vill känna på pumpan, gå in i pumpan och framförallt fotografera pumpan. Molnen har börjat försvinna och snart väntar en fantastisk dag.

Ön vi hamnat på är mycket vacker och något som Chichu art Museum tagit vara på.  Museet är en av huvudattraktionerna på ön med lokaler byggda under mark. Det ser ut som en stor kulle där endast vissa delar av taket, samt entreerna, tittar ut från gräsmattan. 

Hela utställningen bygger på arkitekturens häftiga uttryck med tak som ser ut att sväva utan att vila på väggarna, triangulära rum och interiörer i ren betong. 

Tre rum var särskilda delar av utställningen och där fick endast ett visst antal personer, ett 10-tal, vistas samtidigt. För att försäkra sig om att detta följdes fanns personal i vita kläder som hela tiden guidade besökarna genom byggnaden.

Vi ställde oss och väntade på inträde till rummet med längst kö. Eftersom det stod ett 30-tal personer uppraddade hade vi hela tiden gått till andra delar av utställningen och hoppats att kön skulle bli kortare vid något senare tillfälle. Det blev den inte och till slut ställde vi oss där ändå. När man hamnade bland de 10 första i kön fick man instruktioner av en lågmäld guide klädd i vitt. Man skulle ta av sig skorna. Man skulle vara försiktig med att gå i trappan där man lätt kunde snubbla. Man skulle stanna när guiden sa till. "Ok." sa vi och nickade. Det var nästan ingen belysning i lokalen och guiden höll i en liten ficklampa. 

Vi tog av oss skorna och gick runt hörnet på den vita väggen. Där stod en ny vitklädd guide som, likt en flygvärdinna som visar nödutgångarna, pekade svepande över golvet för att visa var vi skulle ställa upp oss på rad bredvid varandra. Nu stod vi alla 10 och tittade upp på vad som såg ut att vara en stor tavla av neonljus. Eller någon slags 3D illusion där man inte förstod vad det föreställde. Ljuset i lokalen var fortsatt dämpad men något ljusare nu, när det kändes som att tavlan i sig strålade av blålila ljus. Eller gjorde den det? Reflekterade den något annat?

Man hinner inte komma fram till vad det är för något, man ges bara knappt 5-10 sekunder att betrakta verket. Upp till tavlan går en pyramidformad kolsvart trappa och vi ombeds nu att alla 10 gå upp för pyramiden samtidigt. Den slutar vid tavlan och nu blir det märkligt, för just som man kommer längst upp ser man att det som såg ut att vara en tavla var ett hål i väggen. Och innanför den är ett stort vitt rum som är säkert 80 kvadratmeter golvyta med helt vita väggar och en fondvägg av denna färg som är obestämbar och självlysande. När man bara precis hunnit förstå rummets blotta existens ombeds vi att gå in genom hålet och in i tavlan. 

När vi lutar oss in genom hålet och sätter ner förtterna på andra sidan kommer nästa visuella förvirring när kroppen känner att det vita golvet lutar nedåt. Hela rummet är som en fyrkantig tratt med basen vid den märkliga fondväggen. Vi fortsätter med guiden fram emot fondväggen. Den är gigantisk. När vi är så nära att det enda synfältet ser är den stora fondväggen ombeds vi stanna. Vi hinner åter betrakta väggen, eller tavlan, eller installationen, i ytterligare några sekunder och så byter väggen till ett gult sken och det hela är slut.

När vi går ut tittar Gustav och jag på varandra. "Det där var sjukt." tänker vi.