00:26:00
Höjdrädsla, noll meter över havsytan
Under turen på båten hade visserligen guiden visat just de klipporna och sagt att det på sina ställen skulle vara 75 meter djupt men någonstans var jag ändå inte riktigt beredd. Gustav frågade uppifrån en klippa om jag kunde se efter om det var tillräckligt djupt där för att kunna hoppa från kanten och ner i havet. Vattnet var helt kristallklart men jag satte på mig cyklopet och kikade under vattenytan för att vara säker på att det inte var några stenar som Gustav riskerade hamna på. När jag gjorde det fick jag svindel. Trots det klara vattnet kunde jag omöjligt se botten. Jag såg bergsväggen, förmodligen 20-30 meter ner under ytan men sedan var det helt blått och för mörkt för att se vad som hände sedan. Det kunde mycket väl finnas 100 havsmonster där nere på 50 meters djup och jag skulle inte ha en chans att se dem. Det kändes exakt likadant i magen som när jag försöker gå ut på golv av glas eller kollar ut för en brant klippvägg. Jag kände ett sus av höjdskräck, trots att jag inte var en centimeter över havsytan. Snarare en decimeter under. Lätt skakig av upplevelsen stack jag fort upp huvudet och hälsade Gustav att det var väldigt lugnt att hoppa där samtidigt som jag hastigt simmade in till stället där det bara var en meter djupt.
Jag hoppade också från klippan på ett ställe men inte alls lika högt ifrån som grabbarna gjorde. Vetskapen om hur djupt det var och obehaget i tanken på att kunna sjunka 75 meter gjorde att det tog emot.
Vi var på en fantastiskt vacker plats. Det var den sista av öarna som fanns utanför Zadar innan det blev helt öppet hav. Förutom stupet vid havet fanns det en varm saltsjö mitt på ön, men den var vi inte intresserade av. Dels för att "varmt" var något som vi inte direkt lockades av och dels för att ute vid stupet gick det att kika på fiskar med cyklopet. Platsen vi var på var omgiven av stenstrand och alla besökare hade genom åren låtit lägga stenar i små dekorativa högar.
På båten på vägen till ön hade vi bjudits på mat och fått utpekat lite olika broar och fyrar som jag tror mest var något desperat försök till sevärdheter. Men det där stupet gjorde att hela resan var värd pengarna. Och vi fick både lite fläktande luft uppe på däck och skaplig mat till lunch. På något vis var det kul att ha kommit ut lite till havs innan det var dags för resan hem.
Sedan tog vi vara på kvällen genom att hänga i den lilla hamnen. Rizad och Richard åt pizza medan Gustav och jag tog ett kvällsdopp. Vi hamnade på en lokal liten fotbollsarenan. Där pågick det femmanna-fotboll. Direkt när det blåstes av för paus eller time out sprang det ut en massa små barn på planen med egna fotbollar. De yngsta var säkert inte mer än 4, 5 år och hade fortfarande betydligt bättre bollkontroll än mig. De sprang efter varandra och sköt mot mål. Sedan sprang de av planen igen, snabbt som tusan, så fort det var dags för spel igen.
